Finland är bäst I världen säger den ena internationella studien efter den andra. Nöjda och belåtna nickar vi, åtminstone litet grann överlägsna. Men är det så på riktigt?
Har vi inte något att ta efter de andra EU-länderna. Är det bara frihandeln och kapitalets rörlighet som är viktigt, och så lantbruksstödet naturligtvis? Och försvarspolitiken?
Nästan en av fem unga människor i Europeiska Unionen är utan jobb. I centrala Östeuropa växer missnöjet. Invandrarna har svårt att integreras i sina nya samhällen. Extrema attityder sprider sig, motsättningarna ökar och gemenskapen försvagas. Ute i världen anges tonen av auktoritära ledare som Trump, Putin och Erdogan.
Nu behövs EU mer än någonsin för att befrämja demokrati, fred och internationellt samarbete.
Europeerna måste sluta upp kring gemenskapen. Det här går bara om EU finns till för människorna i Europa, inte bara för företagen och kapitalägarna.
Redan när den europeiska ekonomiska gemenskapen EEC kom till för 60 år insåg man det här. Tullar och andra handelshinder skulle bort, men också medborgarna måste få sin del av fördelarna. Lantbruksstödet kom snabbt till, och sociala mål skrevs in i EEC:s grundavtal, Rom-fördraget.
Sedan hände inte så mycket annat.
Det var den franska socialdemokraten Jacques Delors som drev igenom en social dimension när han blev den Europeiska kommissionens ordförande år 1985. Då höll Margaret Thatcher i Storbritannien och Ronald Reagan i USA på med att köra ner välfärdssamhället och attackera de fackliga organisationerna. Ändå lyckades Delors föra in välfärdsfrågor på den europeiska agendan och få till stånd en genuin socialdialog mellan arbetsgivarna och facket.
Under 1990-talet nådde man sedan viktiga resultat, både centralt och inom enskilda branscher. Arbetslivets parter avtalade om deltids- och visstidsarbete, föräldraledighet och distansarbete. Resultaten verkställdes sedan genom europeiska direktiv.
Men sen var det slut igen. Arbetsgivarna var ovilliga att förhandla på riktigt eftersom den politiska och ekonomiska utvecklingen spelade dem i händerna i alla fall. José Manuel Barrosos konservativa EU-kommission gjorde inte heller mycket för att trycka på.
När Jean-Claude Juncker blev kommissionens ordförande år 2014 drev han igenom en ny start för den europeiska socialdialogen. Den moderat konservativa Juncker insåg att de sociala frågorna måste ges en mycket större roll om EU skall kunna hålla ihop och klara av sina enorma utmaningar. Han fick en viktig allierad i Sveriges statsminister Stefan Löfven.
Vid toppmötet i Göteborg i november 2017 skrev man under en ”social pelare” med 20 punkter för mer rättvisa arbets- och sociala villkor och högre levnadsstandard. Samtidigt gav man facket en klar och framträdande roll i beredningen av dessa EU-frågor.
Finland då? Vi har en regering som är fullt sysselsatt med att riva ner den offentliga välfärden och dra mattan under facket, med aktivt stöd från näringslivets organisationer. Den europeiska sociala dimensionen existerar inte i deras tankevärld.
Det är viktigt för arbetarrörelsen att slå vakt om ett nära samarbete mellan Finland och Sverige för att försvara den nordiska välfärdsmodellen. De framsteg som har gjorts inom EU och den svenska socialdemokratins aktiva roll borde uppmuntra också oss här i Finland.