Avainsana: Avalon

MED PÅ SS KRISTIANIAFJORD FANNS FARFÖRÄLDRARNA RUTH OCH RAGNAR FURSTENBORG.

PÅ VÄG HEM OMBORD PÅ DET SVENSKA FARTYGET SS STOCKHOLM SKREV RUTH NER SINA UPPLEVELSER.

HENNES HANDSKRIVNA MANUSKRIPT LIKSOM DE GAMLA POSTKORTEN FANNS BLAND HENNES SPARADE PAPPER.

Den 15 juli 1917 tidigt på morgonen gick det norska passagerarfartyget Kristianiafjord på grund utanför Cape Race i New Foundland, Kanada. Ombord fanns 900 passagerare, de flesta av dem norrmän. Med fanns också min farmor och farfar, Ruth och Ragnar Furstenborg. De var på hemväg efter två års studier och arbete i Detroit, Toledo och New York.

Ruth och Ragnar gifte sig år 1915, men det är oklart var det skedde. Enligt biografier var Ragnar i USA redan år 1914 men eventuellt kan han ju ha varit hemma i Sverige eller på Åland emellan. Möjligt är ju också att de gifte sig i USA men på något sätt verkar det inte sannolikt. I alla fall var det ett nygift par som var på väg hem från USA.

Resan från New York inleddes den 7 juli 1917. När man kommit över gränsen mellan Förenta Staterna och Kanada gick man in i Halifax uppenbarligen den 10 juli. Här kontrollerade brittiska myndigheter fartyget och dess passagerare. Första världskriget fördes ju också på Nordatlanten och dessutom var britterna naturligtvis noga med att Tyskland inte använde sig av amerikatrafiken.

När man kunde fortsätta sin resa från Halifax, den 12 eller 13 juli var det väl, var vädret först vackert. När man kommit närmare New Foundland sänkte sig en tät dimma över havet. Någon radar fanns inte ännu utan man fick försöka navigera på gammalt klassiskt sätt. I dimma var det nog allt annat än lätt. Med sina mistlurar varnade man eventuella andra sjöfarare, ljudliga mistlurar som Ruth också beskriver i sin berättelse.

Söder om New Foundland hade man kommit in på en kurs som förde fartyget för långt västerut, rakt mot land, i stället för att tryggt runda den långa klippiga kusten på östra sidan. Man trodde att Kristianiafjord passerade Cape Race som ligger en bit norrut längs kusten..

Stället där Kristianiafjord gick på grund heter faktiskt Mistaken Point. Den här udden är en del av UNESCOs världsarv och fossiler som man funnit i klipporna ger vid handen att just här har uppstod det första flercelliga livet i världen.  

Att udden heter Mistaken Point beror på att den var ovanligt olycksdrabbad genom otaliga skeppsbrott under 1800-talet. Ruth antyder också det här när hon beskriver lokalbefolkningens oginhet mot de skeppsbrutna. Hellre skulle man ha plundrat ett vrak.

Så här beskriver Ruth Furstenborg den dramatiska upplevelsen i en berättelse som hon skrev ombord på den svenska atlantångaren Stockholm som någon vecka senare förde passagerarna vidare till Europa:

RUTH FURSTENBORG SKRIVER OM UPPLEVELSEN, VÄL OMBORD PÅ SVENSKA PASSAGERARFARTYGET SS STOCKHOLM SOM DE SKEPPSBRUTNA FORTSATTE SIN RESA MED

När nu allt är över och vi åter ha svensk mark under fötterna ter sig hela vår äventyrliga resa som en orolig dröm. Det var med de bästa förhoppningar om ett snart sammanträffande med våra kära här hemma som vi den 7 juli i New York klev ombord å Kristianiafjord.

Några as oss hade redan bakom sig en lång sjöresa från olika orter i Sydamerika men ansåg sig på den norska båten så gott som hemma.

Den största olycka som hittills drabbat en skandinavisk ångare var ju ett långt uppehåll i Halifax. Varför skulle just vi ha otur.

Vädret var det bästa man kunde önska sig och våra amerikanska vänners varningar för risken att fara i dessa oroliga tider togs lätt, överlag.

Efter två dygns angenäm resa anlände vi till Halifax för att underkasta oss engelsmännens anspråk på en noggrann visitation. Denna avlöpte utan några nämnvärda obehagligheter. Efter någon väntan anlände tillåtelsen för oss att fortsätta lämnade vi Halifax – och solskenet.

Sedan den stunden skulle den olycksaligaste dimman bli vårt trogna resesällskap och mistlurens långdragna tjut vår ständiga musik. Alla var emellertid vid gott humör, lite dimma finner man si väl i. Mistluren vänjer man sig vid.

En sida på däck är alltid så pass torr att man där kan fördriva tiden med krocketspel. Vi hade vinkat farväl åt Halifax och några av oss ropade högt ett övermodigt ”never again”.

Aldrig anade vi att efter en vecka skulle vi komma tillbaka dit och föras ombord på ”Stockholm” som under uppehållet varit föremål för vårt särskilda intresse.

Natten till söndagen hade flera av passagerarna svårt att sova för mistluren och det låg en nervös spänning i luften, vilket lär ha föranlett en del mera försiktiga att så vitt möjligt hålla sig ”beredda på allt”. För de flesta kom emellertid kallelsen till livbåtarne ”som en blixt från en klar himmel”. Var det verkligen möjligt att vi gått på grund. Ja, där kunde man ju tydligt urskilja New Foundlands klippkust. På flertalet verkade detta mycket lugnande emedan de ansåg att med en roddbåt kunde man lägga till precis var som helst och dra varandra i land som vid en söndagsrodd på Dalasjön. De visare som insåg att det kunde vara timmars rodd till ett landningsställe bevarade vänligen detta för sig själva och så avlöpte allt lugnt utan minsta oordning, åtminstone på passagerarnas sida.

Klockan ½ 5 på morgonen skedde strandningen och inom 10 minuter var alla passagerare på däck. Nedsänkningen av båtarne tog längre tid än nödvändigt beroende på att absolut ingen fara förelåg och att man väl egentligen hade det bättre på det strandade skeppet som stod upprätt fast och orubbligt på klippan än i de öppna båtarne med de ödesdigra bränningarne så nära.

Bland 900 människor måste naturligtvis finnas en hel del som vid ett sådant tillfälle totalt tappade huvudet och för vilka livbälte i livbåt är ungefär som bilan i schavotten. Så fick man se en hel del egentligen groteska exempel på vad sinnesnärvaro eller brist på dylik åstadkommer i farans stund. En dam från första klass hade räddat en enda sak – en morgonrock av ljusblått siden. En stor del var klädda endast i nattdräkt och en regn- eller till och med badkappa. Andra åter var fullständigt klädda från topp till tå ända till den självknutna kravatten eller det koketta floret under hatten.

Av tredje klassarne hade nog de allra flesta rusat hals över huvud ut ur hytterna och sedan inte vågat återvända dit. Plånboken och klockan som varje kväll – ”för säkerhets skull” stoppats in under huvudkudden glömdes totalt och återsågs i några fall aldrig av deras rättmätiga ägare.

Ett kuriöst exempel på konvenans lämnar den omständigheten, att så gott som varje representant för det svaga könet bland mellandäckspassagerare räddat en mer eller mindre färgrik plym- eller blomsterprydd hatt.

Det kan tyckas en enkel sak att anbringa ett livbälte men det är förvånande hur få som på någorlunda kort tid gick i land med det och en drill här liksom ett förhör av livbåtsnumren strax efter att fartyget lämnat hamn skulle nog vara på sin plats hur överflödigt det än kan synas.

De passagerare som verkligen avgick i den livbåt till vilken de hörde är lätt räknade och om fara förelegat hade säkerligen panik varit oundviklig. Nu var lyckan oss bevågen så att ett par fiskebåtar som uppfångat nödsignalerna nästan omedelbart kom till vår hjälp och lotsade oss till ett landningsställe endast ungefär en halv timmes rodd från det strandade skeppet. Därigenom var det möjligt för de första livbåtarne att göra flera turer mellan fartyget och stranden.

Efter landningen var stämningen bland de skeppsbrutna den allra bästa. Visserligen fanns här bara ett par skjul för förvarandet av fiskeredskap och man kan hänvisa till den fuktiga gulaktiga marken där foten vid varje steg sjönk några millimeter, lämnande efter sig ett vattenfyllt spår.

Så gott sig göra lät gjorde vi det bekvämt för oss med livbälten, filtar och kuddar som fördes över med de sista livbåtarne tillika med en stor del av fartygets proviantförråd. Med det senare handskades synnerligen vårdslöst. Lådor med konserver och frukt slogs sönder på stranden och innehållet kastades hit och dit.  Det är otroligt hur mycket mat människor tycks vara i stånd att konsumera när de (absolut ingenting) annat ha här att göra än att äta.

Hela lördagen som vi måste tillbringa under bar himmel såg jag flera små pic-nic grupper där man faktiskt åt utan avbrott från morgon till kväll. Menun var nog inte vidare omväxlande, mest konserverad lax och sill i olika former, knäckebröd, rå eller konserverad frukt.

Det behövdes endast en tom apelsin- eller äppellåda och en fällkniv så var dukningen färdig. Sällskapet slog sig gemytligt ner på livbälten runt omkring lådan. Männen öppnade burkarne med fällkniven och kvinnorna fiskade upp innehållet med hjälp av en tändsticka eller liknande redskap och placerade fet på bitar av knäckebröd eller i bordsgästernas bara händer allt efter trakteringens art, av fiskrätt eller dessert.

Vi undrade om många av dessa passagerare från båtens lägre regioner var absolut oemottagliga för köld och väta. De bokstavligen flöt omkring i vattenpussar men åt oförtrutet och grälade över norska amerikalinjen som nog skulle få veta av dem när de kom hem.

När det senare visade sig att alla följder av skeppsbrottet i form av mer eller mindre allvarliga sjukdomar drabbat passagerare under övre promenaddäck visste åtminstone grannarne en trappa upp var felet låg. Ja, vi var som sagt nödsakade att tillbringa en hel natt, somliga ett helt dygn, under bar himmel. Tiden gick dock jämförelsevist fort, då varje ny timme fann oss överraskade över att fortfarande vara kvar på samma plats.

När man någon gång läser om ett skeppsbrott i tidningarne har den eller den båten alltid förbarmat sig över de skeppsbrutna och allt låter så enkelt och hemtrevligt. Följaktligen slog vi oss genast ner på våra livbälten, virade ett par filtar om oss och väntade på ångaren som skulle komma och ta oss ombord och vår fantasi utmålade för oss den snälla kapten som skulle sluta oss alla i sin faderliga famn och den nya båtens passagerare som skulle bli så glada att ta hand om oss. Vi funderade på att åtminstone kasta en sko eller strumpa i vattnet för att slippa avböja all vänlighet. När någon pessimistiskt förklarade att ingen atlantångare skulle vara i stånd att ta oss tillbaka med de passagerare som den redan förde gjorde vi bara två ångare av det och drömde vidare.

Hur grymt besvikna blev vi inte! Båten som kom för att hämta oss var en government-båt från St Johns, New Foundland. Den hade plats för ungefär en tredjedel av passagerarna. De övriga fick stanna till nästa eller företaga den 1 ½ mil långa vandringen över klippor och sumptrakter till närmaste järnvägsstation, ett alternativ som trots alla sina avskräckande sidor givetvis valdes av de flesta. Det var verkligen en intressant syn denna långa rad av skeppsbrutna med sin bylten av tillhörigheter som räddats från båten sedan den första förskräckelsen lagt sig.

En ung finska – onekligen en av de mera pittoreska figurerna – traskade oförtrutet på i ett par ljusgula amerikanska bulldoggskängor av vilka den vänstra förlorat sin mesta elegans , den 4 cm höga klacken. Det var ett upp och ett i minne och takten markerades i jämna svängningar av en tjock halmgul hårfläta.

Färden till St John skulle ske med extratåg klockan 7 på kvällen, men det behöver väl knappast omtalas, att det inte var färdigt förrän vid 10-tiden, då det var så långt att man varken såg början eller slut på det, varför det också behövde ytterligare 1 timme till att komma igång.

Det gick bra en stund ty det var nerförbacke men så far det iväg tillbaka under stånkningar. Vi hade en stigning och måste ta sats två gånger för att orka upp. Sedan var det bara uppför backe så vi väntade med spänning på morgonen som skulle avgöra våra vad, om huruvida vi vid soluppgången skulle behöva kikare för att se vår utgångspunkt eller om den skulle vara skönjbar med blotta ögat.

Det lände järnvägsstyrelsen till heder att vi fram på förmiddagen följande dag verkligen anlänt till St Johns. Trots infödingarnes oginhet att inte vilja skjuta på vatten som vi vid varje station uppmanade dem. De var i allmänhet inte vidare förtjusta att göra vår bekantskap. I synnerhet kände sig fiskare mycket besvikna på oss. Om vi varit två dagar tidigare hade vi strandat under häftig storm och båten hade slagits sönder genast vilket betytt byte i stället för att den stod säkert på klippan och hånade alla deras beräkningar.

I St Johns bemöttes vi med mera vänlighet och trots de små resurserna på hotell och ett boarding house fick första och en del av andra klass en dräglig tillvaro. Åt tredje klass bereddes plats på sjömanshemmet.